Prince of Persia – Sofistikerat men brutalt

Det starkaste minnet av Prince of Persia var när jag fick spela det hemma hos kompisen Magnus, som hade ett separat ljudkort(!) i sin PC kopplad till en B&O-anläggning. Jag minns ljudet som helt otroligt. Det andra som etsat sig fast är den enormt följsamma animationen av prinsen. Säkert 30 bildrutor per steg man tog. Jämför det med Super Marios uppskattningsvis 4 bildrutor per steg. Spelet var dessvärre extremt svårt och oförlåtande. Ingen sätt att spara eller fortsätta spela efter att man dött. Oftast ledde det till korta spelsessioner tills jag ibland kom riktigt långt, dog i en överraskande giljotin, varpå jag tog en lång paus från spelet. Men efter ett tag var jag där igen…